- Av Mikael Tono, Splash International
 

Här ska ni klentrogna läsare få er något att bita i. Visst hade jag lovat skriva några få  rader om mitt VM, att det sedan blev några fler än få beror  på att jag ville kompensera den sena publikationen. Jag hoppas ni förlåter mig. Om ni orkar ta er igenom allt detta.

Nations VM 2007 i Velence.

-En analys av en människas lycka och fördärv. Och en trädgårdstomte.

Ska man sammanfatta en tävling man har genomfört, i synnerhet om det rör sig om en ett VM, är det svårt att inte ta i beaktning alla de förberedelser och analyser som ligger till grund för de val man sedan gjorde under de 3 avgörande timmarna. Jag menar bestämt att en tävlings utgång beror till stor del på de slutsatser man dragit INNAN själva tävlingen .  Att lyckas bra på en tävling utan att ha gjort sin hemläxa räcker ofta inte till för att få ett toppresultat, definitivt inte i VM sammanhang.

Veckan som föregår ett VM är minst sagt krävande, både fysiskt och psykiskt. Det vet alla som varit med. Tidiga morgnar, packning av  bilen, upptackling av utrustningen, full koncentration i 3 timmar, genomgång av fisket, kanske en liten svettig ostmacka…. nytt 3 timmars pass . Sedan ska allt packas ihop igen, in i bilen, tillbaka till hotellet för att börja ägna sig åt nya förberedelser inför kommande dag… När klockan ringer kl. 05.30 följande morgon undrar man varför man utsätter sig för allt detta. Om man sedan tittar ut och konstaterar att det dessutom ösregnar och blåser halv storm då börjar man på allvar undra om sitt egna mentala hälsotillstånd. Ja, så ser verkligen ut för dem som efter mycket möda lyckats kvala in till ett VM. Att försöka förklara för sin bättre hälft att ett VM knappast  kan ses som en semester är dock ett närmast hopplöst företag. Det vet säkert  ni som försökt er på detta tilltag.

Veckan som föregick årets VM var troligtvis en av de jobbigaste jag varit med om. Fisket var trögt och svårbemästrat och  det usla vädret med regn och blåst plågade oss under i princip varje dag. I ett sådant läge är det guld värt att ha med sig ett gäng  coacher som med stor entusiasm manade på oss och var behjälpliga med det mesta under hela veckan. Jag vill ännu en gång passa på att understryka coachernas betydelse för resultatets utgång. Helt säkert hade vi kommit ett antal placeringar sämre utan deras hjälp. Och det är ju i sig inte så märkligt. Se t.ex på det franska laget, en stjärnspäckat gäng med en enorm budget och en gigantisk organisation som två år i rad hamnat efter  oss i resultatlistan. Slumpen ?? Nej, knappast. Skälet är att   förtroendet mellan laget och lagledningen verkar vara förbrukad. Detta säger ju en hel del, trots de tveklösa kvaliteter som finns i det franska laget lyckas dem inte prestera pga att samarbetet dem emellan inte fungerar. Då är vi alltså tillbaka till det jag sade innan, coacher är nödvändiga och samarbetet mellan dem och laget är av största betydelse. Sedan är det klart att det är ju en fördel om  lagmedlemmarna själva är skickliga fiskare men som sagt så räcker individuell skicklighet  inte till om ett lag skall lyckas. Nog om detta.

Fisket vi hade under veckan gav som vanligt upphov till massor med spekulationer om hur fisket skulle bli på dagen ” D” och därmed vilket taktiskt upplägg vi skulle ha . I slutet på täningsveckan kom vi ändå fram till några viktiga punkter vi kunde enas om. Att vi skulle lägga fokus på rullspöfisket var utom allt tvivel. Dem som inte kom fram till den slutsatsen borde kanske ägna sig åt fia med knuff eller traktorracing (inget fel med dessa grenar men rätt långt ifrån fiske är de i alla fall). Take-apart fisket som enligt förhandstipsen var den gällande metoden visade sig vara helt uselt. På alla VM och EM jag varit med om var detta utom allt tvivel det enda mästerskap där t-a  kändes i princip helt meningslöst. Så dåligt hade fisket varit på denna distansen. Pga mäskbegränsningarna som råder på VM så enades  vi  om att endast lägga några få bollar mäsk på 13m. Det visade sig senare att de flesta i laget inte ens tacklade upp t-a spöt och ännu mindre mäskade där. Att sedan Tamas Walter lyckades trolla upp en fet karp på just t-a under den första dagens slutminuter  hör till de få lyckliga (åtminstone för honom) undantagen. Detta var inte ett take-apart VM, det vet vi nu.

Andra metoder som löja på kortspö testade med viss framgång men sågs ändå av oss som en nödlösning och inget annat..

Rullspö var som sagt huvudmetoden och då med både fast och glidande flöte . vad som gjorde metoden svårbemästrad var regn och blåst, förstås, och den svårtydda underströmmen. Personligen har jag aldrig fiskat rullspö i ett vatten med så kraftig underström och de första dagarna kändes det avigt och svårt. Dessutom var förekomsten av fisk rätt sparsam vilket gjorde det ännu svårare att dra några slutsatser. Merparten av veckan gick åt att testa följande punkter: vilken mäskningsfrekvens som fungerade bäst , vilketmäsk/jord vi skulle ha, hur mycket bete i mäsket, avståndet på fiskeplatsen, samt olika tackel. Jag tycker nog att vi stort sett drog rätt slutsatser men som vanligt så hade vi kunnat göra det ännu lite bättre om vi bara hade haft lite mer tid. Känns det bekan ?? ;) När träningsveckan avslutades på fredag så tror jag de flesta av oss hade en hygglig uppfattning om fisket, vad som fungerade och vad som inte fungerade. Fredagen brukar vara den dagen man testar den taktiken man sedan ska ha på tävlingen, en genrep helt enkelt. Nu var det så att flera av oss kände att vi ännu inte hade fått alla pusselbitarna på plats men samtidigt ville nog de flesta avsluta träningsveckan med ett så tungt nät som möjligt för att hålla humöret uppe inför den stora dagen. Jag valde att göra något extremt som ingen annan hade gjort under de senaste dagarna, dvs en sådan stollighet som att mäska med mäsk (!!!).  I vanliga fall är det ju precis det vi alla gör men under träningsveckan hade vi märkt eller ska vi säga vi hade trott oss märka, att mäsket knappast var en fördel, troligtvis tom en nackdel. Det var ju relativt dåligt med fisk och samtidigt verkade ”plumset” från de hårda jordbollarna (en blandning av terre de riviere och terre de somme) locka till sig fisken. Därför hade vi under de senaste dagarna enbart lagt i några få mäskbollar kombinerade med terre de somme för att sedan endast mäska med jord (samt joker och lite bloodworms) under resten av tävlingen.

Enligt min syn på träningsfiske ska man försöka att motbevisa en teori även om man själv tror att den kan vara rätt eftersom man då kan få bekräftat att teorin verkligen stämmer. Eller inte. Därför bestämde jag mig för att mäska till huvudsak med mäsk samt en del jord för att hålla ihop bollarna. Jag var den enda i laget som testade detta och jag var den som fick överlägset sämst sista passet. Jag fick så dåligt så att övriga i laget verkade i det närmaset tycka synd om mig. De trodde väl att jag var helt knäckt. Egentligen var det precis tvärtom, nu kände jag att jag verkligen var övertygad om att mäsk inte fungerade och att bollarna måste vara riktigt hårda. Jag lärde mig dessutom en annan viktig sak och det var att genom att mäska med mäsk så var risken mycket stor att fisken , pga av den starka underströmmen (!), följde mäskpartiklarna ner på peggen och in till grannen ”nedströms”. Detta var precis vad som hände på fredagspasset  och min granne fick mycket riktigt mest fisk . Just detta passet gav mig en tankeställare. Övriga som hade fått bättre än mig hade fiskat ungefär på samma sätt och visst, vi kunde konstatera att det hade fungerat rätt hyggligt. Samtidigt så ansåg jag att mitt dåliga resultat gav oss en bra vägledning i vad som INTE fungerade. Med detta menar jag att vi i framtida mästerskap måste våga misslyckas för att kunna utesluta metoder . Att fiska på ett sätt som visat sig ge en del fisk är ju inte så meningsfullt, bättre då att testa på sådant vi är osäkra på. Alla vill förstås få fisk för att få självförtroende men för att en träningsvecka verkligen ska ge maximal utdelning krävs det att vi  testar både sådant vi tror på och sådant vi tror mindre på.  Att man lär sig mer av att misslyckas än att lyckas är något jag tror vi bör titta närmare på i detta sammanhang. De dagar vi fick dåligt, t. ex så ville ingen väga in och det gick trögt att analysera vad vi gjort. De dagar de flesta hade fått fisk var det precis tvärtom. Om någon fått bra ville alla veta vad han gjort, när någon fick dåligt var det ingen som frågade. Detta är fel och är något vi bör ändra på . Tycker åtminstone jag.

Nåväl, lagets förtroende efter sista passet var nog bättre än vad det hade varit under hela veckan och nu var det ”bara” dags att omsätta vad vi lärt oss i praktiken.

Jag lottades till sektion E. En sektion som, förutom att vara den lerigaste sträckan i hela Ungern (innan jag fick gå in på min peg fisk jag hjälpa att putta på 3 bilar som fastnat i leran!) också  hade ett rykte om sig att vara den fiskfattigaste, vilket dock inte visade sig stämma särskilt väl. Jag hamnade ett tiotal peggar från kanten och det kändes inte helt fel på en sektion av 40 tävlande.

På min högra sida hade jag en ungrare (hemmanationen ansågs nog av de flesta  som favoriter) och på min vänstra satt en fransman . Bra lottning enligt min menig eftersom bra fiskare drar till sig fisk och dessutom en bra värdemätare. Ett par peggar närmare kanten satt Guido Nullens, en av de absolut bästa metarna i Europa. Vinden hade avtagit en del och i princip hela E sektionen satt i skydd av höga träd. Detta kom att påverka fisket i allra högsta grad. Vi hade ju tidigare tampats med relativt hårda vindar och mycket underström men några kast med 14gr på dryga 30m visade att flötet inte rörde sig ur fläcken. Jag bestämde mig därför för att börja med ett så lätt flöte som möjligt, 8g. Med ett spö på 4,20 m gick det lekande lätt att komma ut till 30m och efter en intensiv grundmäskning (eller ska jag säga ”jordgrundning”)  så var fisket igång. Jag hade lodat mycket noga med hjälp av ett bolognesespö och ställt in tacklet så att jag hade 10cm tafs på botten och precis ovanför botten en nr. 7 som napphagel. Mäskningen fungerade fint och bollarna satt inom ett begränsat område (att hoppas att alla bollar skall man inom 1m2 som det ibland snackas om är inte bara utopi utan även fel menar jag när man fiskar efter braxen). Jag började fiska ett par meter utanför mäsket och fick genast en liten braxen som följdes av en till , sedan en till och en till.. Jag väntade med att mäska på nytt då jag fick känslan att fisken hade ätit upp det mesta som fanns på platsen (joker /blodisar). Dessutom märkte jag att fransmannens och även ungrarens intensiva bombardemang inte gav så bra resultat. Jag tror detta berodde på att fisken reagerade på ett helt annat sätt nu när vattnet stod stilla. Jag sköt oftast ut 2-3 bollar och pausade en stund så att fisken fick ro att komma in på platsen. Detta verkade fungera klart bättre än det intensiva mäskandet som vi hade tränat på under veckan. Jag kunde dessutom med stor glädje konstatera att fransmannen fiskade med mycket grumlande mäsk och detta verkade inte fungera. Han hade massor med napp men missade 90% av dem. Troligtvis så steg småpankorna upp i vattnet och var då mycket svårare att kroka. Tävlingen förlöpte utan att jag behövde fatta några svårare beslut, man kan säga att jag kom på det rätt från början och kände redan från de första minuterna att jag hade vind i seglen (trots att det inte blåste överhuvudtaget) och att allt stämde väl. Mot slutet hade jag en stor skara åskådare bakom mig och flera av dem kommenterade min ständigt flinande coach som satt och kliade sig i skägget förnöjsamt. Min trädgårdstomte alltså. Den som jag lånade med mig från  våra värdars trädgård som lyckobringare och som jag fint ställde upp vid min namnskylt. Han var precis lika nöjd som jag när beskedet om sektionsvinst kom ifrån en av mina trognaste åskådare som dessutom hade manat på mig under stora delar av tävlingen genom att säga att jag hanterade matchspöt som konstnären hanterar sin pensel. Dessutom peppade han mig med löften om gratisöl : Signor Milo Colombo i egen hög person. Grazie mille!

Att tomten sedan fortsatte att flina även efter andra dagens invägning kan jag inte riktigt svälja men så är det, pendeln svänger och lyckan likaså. Styrkan är att kunna bevara leendet även i motgång. Och det kunde trädgårdstomten.

Mikael & tometen efter första dagens sektionsseger.

Min andra dag.

Det är ju inte varje dag man har chans att bli  individuell världsmästare (vilket också mina snälla lagkamrater var noga att påminna mig om flera gånger ). Jag har ju faktiskt provat på att stå längst upp på pallen och mottaga en VM medalj av den ädlaste valören men nu börjar det bli så länge sedan  att jag nästan glömt av känslan. Nästan. Att få återuppleva detta ännu en gång vore inget annat än en våt dröm, och mycket riktigt så brukar ju de flesta våta drömmar sluta med att man vaknar  och ser sig omkring  vilsen och besviken. Jasså, det var bara en dröm. Suck. Ja så blev det denna gången också . Men varför gick det inte bättre  när jag lyckades slå 39 av världens bästa fiskare dagen innan ?? Vi har ju alla stått och förklarat otaliga gånger för oinvigda att fiske är rättvist eftersom dem som gör rätt vinner. Hur kan man man då komma 1:a ena dagen för att sedan falla ner till en anonym 23:e plats följande dag !?

Jo, det tänkte jag nu försöka berätta för den som har tålamod nog att läsa vidare, utan bortförklaringar och  utan att skylla på min flinande coach.

När jag steg in i boxen kom ett märkligt lugn över mig. Jag kände mig avslappnad och cool, på gränsen till inbilskt insiktsfull över tingens beskaffenhet. Ja ni vet, en känsla av att ” jag har stenkoll på läget, det ska ni minsann få se”. Följt av ett flin från coachen (alltså tomten). Känslan var så stark så mycket av min dyrbara tid gick åt att förklara för alla som hade haft vänligheten att stanna till för att prata med mig om hur och  varför jag hade lyckats så bra dagen innan. Och man ska ju ta sig tid för andra. Eller hur ? OK, tiden tickade på som den brukar göra och medan jag snackade saligt med alla som hade något att säga  plockade jag i makligt tempo upp mina rullspön. När alla 7 (!) rullspöna var uppe så kunde jag inte lika cool längre  men definitivt lika insiktsfullt konstatera att jag inte hade blekaste aaaaaaningen viket flöte som skulle matchas med de 7 (!) olika spöna. Alltså i ena handen 7 flöten i 7 olika vikter och framför mig 7 upptacklade rullspön som BARA saknar ett litet flöte. Samtidigt som allt blod pumpas upp till ansiktet får jag erfara den obarmhärtiga känslan av att plötsligt vara varse om att jag är en klant samtidigt som alla andra som står omkring  också genomskådat detta. Hade jag stått på en teaterscen hade det funnits blott en utväg: RIDÅ !!!! Tyvärr finns ingen sådan på var mans peg vilket kanske borde tas upp vid nästa FIPS möte och därför var jag tvungen att knipa käft och med ett havererat sinnestillstånd försöka få ihop mina prylar.

När tiden (fast det kändes som livet!) börjande rinna ut, hör jag en bekant röst som kommer till undsättning: Materialaren !!(för den ovetande är det Thomas Söderlund som går under detta namn- har inte Materialaren en viss pryl som kan tänkas behövas så är den inte uppfunnen ännu. Så enkelt är det.) Tack och lov för denne man som i detta svåra ögonblick av total förvirring uppenbarar sig och erbjuder sin hjälp ! Aldrig har en uppenbarelse varit mer välkommen ! Vilket även tomtens flin verkade enig om.

Jo,  det var nämligen så att en stund tidigare så hade jag börjat loda djupet på min plats för att de 7 flötena tillhörande de 7 (!) rullspöna skulle kunna ställas in på rätt djup men efter 10-15 kast hade jag ännu inte lyckats få grepp om djupet. Och tiden bara tickade på. Nu stod det helt klart: jag måste ha blivit lobotomerad i sömnen ! Hur kunde jag undvika att märka att silikonslangen hade börjat glida på flötet och vid varje kast flyttade sig flötet några cm hit eller dit. Jag hade kunnat hålla på med min lodning till Ragnaröks dagar!  Spöt räcktes prompt  över till  Materialaren som med några lätta steg tog sig in i den bakomliggande skogsdungen för att få rätsida på eländet och inte öppet visa författarens brister. I brist på annat (palinka?!) tog jag mig en klunk energidryck , väl medveten om att det hade behövts något helt annat för att få mig i balans.

När signalen för grundmäskningen  gick igång höll jag fortfarande på att krama bollar. Jorden hade dessutom torkat något (att den även hade öppnat sig under mig har ni väl redan förstått) och hade inte alls samma bindande egenskaper som dagen innan, vilket i sin tur ledde till att mäskningen inte alls var lika precis som dagen innan. Vilket i sin tur ledde till att fisken inte alls stod där den borde ha stått om allt hade gått rätt till utan lååååååångt åt höger och in på grannens peg. Grannens peg !?? Jo, jag glömde ju att säga det att andra dagen så var vinden riktigt i farten (trots dessa förutsättningar fick jag aldrig någon vind i mina segel denna dag) och Velence sjön hade förvandlats till något som snarare liknade en fors. Naturligtvis hade det hjälpt att göra några drift med ett flöte INNAN grundmäskningen för att studera yt- och underström. Hade jag också haft ögonen med mig och inte bara käften så hade jag sett (och förhoppningsvis förstått) varför belgaren till höger om mig satt sig allra längst upp på sin peg. Redan efter 15 minuters fiske var känslan som översköljde mig troligtvis fullt jämförbar med den som besättningen på regalskeppet Vasa måste ha haft när fartyget plötsligt började kränga bara några minuter efter att ha lämnat kajen: det här går åt helvete !!!

Med belgaren vänster om mig längst upp på sin peg , undertecknad snarare höger om peggen och en sjuhelsikes ström framför mig så var mina drift inte bara korta - dem var extremt korta! De få fiskar jag fick kom upp i gränslandet mellan mig och belgaren. Jag hade aldrig ett napp framför mig. När belgarens coach såg detta var han dessutom snabb med att hota med diskning. Från ett extremt kort drift så hade jagi princip inget drift kvar alls. Det enda som var på drift nu var min självkänsla. Men tomten han stod stoiskt kvar på sin plats  med sitt sedvanliga leende.

 När  katastrofen redan var ett faktum hjälpte inte coachernas råd om att mäska längre upp för att försöka få upp fisken från grannen.  Jag var bortom all räddning.

 Slutsignalen  kom nästan som en befrielse.

Åskådare som förbarmade sig över mitt tillstånd försökte trösta med att säga  att fisket varit klart bättre längre upp på sektionen och att underbarnet Will Raison bara ett par peggar bort inte hade mycket mer fisk än vad jag hade. Vad gör det när man innerst inne vet att jag hade kunnat prestera bättre om jag inte hade hamnat i tidsnöd från första början, om jag bara sluppit en kedjereaktion av elände, om jag bara …

Ridån hade nu gått ner och hoppet om medalj var nu en ouppnåelig chimär.

Och tomten bara fortsatte att flina.

Svenska truppen i Velnce. Gyula och Anssi saknas.

Av Mikael Tono, Splash International